annasghana -

BILDER

Hej alla därute! Nu är jag hemma! Känns riktigt skönt, men jag saknar alla mina små barn nere i Ghana. Nu såhär i efterhand käner jag att det verkligen var så värt det, det kanske låter klyschigt, men jag har verkligen fått perspektiv på saker och ting. Vi är så lyckligt lottade som har det så bra som vi har det. Vi har mat, vi har el, vi har rinnande vatten, vi har en FAMILJ. Vi har folk runt om oss som bryr sig om oss. Detta är saker som vi tar helt förgivet, vilket vi inte borde göra. Folk runtom i världen skulle bara kunna drömma om att ha ett liv som vi, medans vi håller på att klaga på saker som att maten är äcklig, det är för kallt ute, det går bara dåliga pogram på TV osv. Vi borde verkligen tänka efter ibland att vi har det faktiskt så bra som det bara går att ha.

Men här kommer iallafall ett inlägg med en massa massa bilder från mina månader i Ghana, just nu när jag håller på att göra detta inlägget sitter jag och lyssnar på Musikhjälpen, har lyssnat på det HELA tiden i 6 dagar nu, haha. Det är så sjukt bra! Och jag hoppas att alla skänker någonting! Det är så sjukt viktigt och det gör så jävla stor skillnad, det går inte att fatta hur stor hjälp det ger med bara en hundralapp. Så SNÄLLA, skänk pengar till alla som behöver det, till alla som inte har haft samma tur som vi att födas i ett i-land.

Några ungdommar som spelar fotboll, undra vad svenska ungdommar hade sagt om dom hade fått spela på en sånhär plan?

Eller vad en svensk hade sagt om att bo såhär?

På introduktionsveckan i Accra lagade vi afrikansk mat

Domma barnen hade aldrig sett vita människor förut, och dom var livrädda för oss, haha! Men efter en stund och efter lite övertalan från våran chaffuör vågade sig tre av dom fram till oss.

Nobo, Mefia och Linda. Mina tre små älsklingar från Nyamekye orphanage

Lille Linda

Jag och Zoey. Lilla Zoey som jag skrev om i början på min blogg, som var sjuk och som tyvärr inte kom att överleva. Att livet kan vara så jävla orättvist. Det är sjukt, och man känner sig så handlingsförlamad. Känslan man fick när vi fick veta att hon var sjuk och inte skulle överleva, vadfan gör man? Hade hon haft turen som vi, att födas i ett i-land, hade hon förmodligen kunnat få den sjukvård som hon hade behövt för att överleva. Somsagt, livet är så sjukt orättvist ibland

På Hans cottage och klappade en krokodiljävel. När man hade satt sig där brevid fick man höra "ja, nudda inte svansen bara, då biter han" NEJ, jag var inte rädd! Eller..?